Glädje besked :)

 

I måndags fick jag det klart för mig att jag kommit in på polishögskolan i växjö.

Det har varit en vecka full med glädje och tankar på hur allt kommer bli.

Är så fruktansvärt motiverad till detta även om det känns lite jobbigt och veta hur man ska fixa det rent ekonomiskt om jag nu inte kan vara kvar på jobbet.

 

Men jag löser nog det på något sätt :)

 

Blir att införskaffa en blå lagboken nu då plus lite andra böcker.

Ska även se om jag kanske kan skaffa en inneboende som också går på skolan så kan man ju hjälpas åt i sina studier. Alvesta är la kanske inte direkt så attraktivt där på den punkten dock. Blir ju pendel in till skolan.

 

Som sagt mycket tankar.

 

Ut över detta så händer det la inte så mycket mer just nu. Tindra är hemma igen efter en vecka på spa-resort :) Så nu ligger hon och gnager på sina ben som hon fått.

 

Träningen går med bra även ifall förkylningen sätter pinnar i hjulet för mig när det gäller löpningen.

 

Hmm så vad mer... tja inte mer än en tanke som jag gått å gnagt på hela dagen.

 

"Hade du bara frågat, så hade jag sagt ja det vill jag..."

 

Nu är det dock som det är. Life goes on so be happy.

 

 

Go natt :D

 



Mental motion

Måndag och Onsdagar kör jag alltid som hårdast på gymmet.
Är oftast inte hemma förens runt 5 på morgonen efter ha kört styrketräning i nästan två timmar.
Jag är öm, trött och hyfsat sliten.

Vänner och arbetskamrater som man pratar med undrar ju hur man orka träna efter en 10 timmar lång arbetsdag där jag nästan gör samma sak som på gymmet. Lyfter skrot helt enkelt. Räknade lite lätt på det och när jag kör som tyngst på jobbet med det grövsta material och antal plåtar så lyfter jag runt 6-7 ton om dagen. Sen träna på det.

Vad hittar jag styrkan eller vilja till det? Vad är min motivation till att ständigt trots hur jädra trött jag än är gå upp där på gymmet och köra mina pass.  Envishet, minnen, skam, oro, ja listan kan säkert göras längre än så. Men det som driver mig mest är att jag vill aldrig gå tillbaka till den jag var förr trots att jag som i mitt tidigare inlägg kände mig mer hemma där eller ska man säga det var en kropp som estetiskt sätt kändes närmare än vad den jag har nu är. Men skillnaden från då till nu är påtaglig.
Jag vaknar upp utan ha ont i ryggen, jag orkar gå upp för dom tre våningarna till min lägenhet utan att att kipa efter andan när jag väl är uppe. Knän och leder gör inte ont längre.

Jag känner att jag orkar! jag kan och jag vill.

Måste bara börja känna igen killen som stirrar på mig i speglen för han skrämmer mig en aning.


En annan tanke går till en person som betyder mycket för mig. En som var där för mig när jag hade gått igenom min operation. Som nu snart själv ska göra samma sak.  Oroa dig inte vännen jag kommer alltid finnas till där och hjälpa dig. Kanske till och med motiverar dig lite extra att följa med ut i snön och gå trots det är kallt ute.

Nu blir det ett försök att sova.

Kan ju inte sitta här hela morgonen.

Take care dear friends...

En temporär sanning?

Under några veckor nu har jag haft allt mer svårt att sova eller snarare somna. Jag är jätte trött men kan liksom inte få ro att sova.

Och när jag väl somnar så sover jag bort hela dagen. Hinner ut med hunden, äta någon macka sen iväg till jobbet.

Känner mig också allt mer obekväm i mig själv. Känns som jag förlorar mig själv i det nya mig.
Jag har aldrig varit smal, alltid varit stor. Nu är jag nere på en vikt som är bra för mig. Jag ser bra ut och får även en del uppmärksamhet för det. Dock är jag ändå inte trygg i det hela för det känns inte ändå som mig.

När slutar man se sig själv i spegeln som den där stora killen som var mig, och istället den nya smala mig.

När finner jag mig själv? Eller ska man säga när möter man sig själv halvvägs? När man aldrig varit på den andra halvan innan!

Är det så här mitt liv är nu? 

 och inte så här?

Fråga återstår... Kommer tanken förändra sig från då till nu?

Fortsättning följer.....